Jag har just tittat på minnesceremonin för Michael Jackson.
På sätt och vis så var det en rätt patetisk tillställning. Som det brukar i sådana sammanhang så var det väldigt mycket tomma ord, kände det som i alla fall. Den ena talaren efter den andra försökte övertala tittarna om hur mycket Michael betydde för just honom eller henne och hur nära vänner de var med Michael. Det var stora ord, känslomässiga formuleringar och idel lovord. Men det kändes inte alltid äkta. Visst var det vackert men lite väl förutsägbart, man visste ju att det skulle komma en massa tal av den sorten som det nu kom.
Det var dessutom lite som de svenska kommentatorerna Fredrik Strage och Ronny Svensson sa – Det var ingen som sa alla dessa hyllningsord när Michael levde och så väl behövde dessa ord. Det var inga som hyllade honom och förklarade vilken otrolig människa han var när han hade det som svårast. Det krävs väl oftast ett dödsfall för att sådana ord skall yttras. Få blir profeter under sin livstid.
Hela ceremonin var som starkas i slutet då hela familjen kom upp på scen. Först tackade brodern Jermaine höll ett kort tal när han tackade alla medverkande. Sen så höll en av de andra bröderna, Marlon, ett långt och till synes helt improviserat tal som var både roligt och framför allt känslosamt. Helt klart det bästa talet under hela ceremonin. Som starkas vad det när dottern Paris skulle hålla ett tal, hon fick inte fram många ord innan gråter tog över och hon fick ledas bort av faster Janet.
Ingen vidare gala som sagt, visst var det fint och stundtals känslosamt men det var ungefär så som man kunde föreställa sig att den skulle vara. Överraskningarna var få med andra ord.
DN – En gyllene kista täckt av blommor
SVD – Minnesceremoni för Michael Jackson
Relaterade poster:
E-post
Facebook
Twitter
Spotify
Släktforskningsblogg
Feed
Ingen här i väst var frikostig med hyllningarna mot slutet (framförallt inte i USA) men i Asien var han gigantisk, säkerligen också i Afrika och Sydamerika.
Jag håller med om att galan var lite seg, speciellt som vissa hade en tendens att dra politiska och mediala poäng av händelsen, men Brooke Shields, Stevie Wonder och Usher satte djupa avtryck. Och visst saknade den tempo och var lite tråkig, MEN…minnesceremonin var ett substitut för en offentlig begravning. Jag vet inte om jag känt mig nöjd efter att ha blivit underhållen genom en hel begravning utan chans att få chans att fundera och andas.
Michael Jackson tvingades mer eller mindre in i showbiz vid unga åldrar (och bevis på hur det kan gå ser vi än idag i form av Britney Spears m.fl.) och det känns ganska skönt att hans begravning slapp bli hårdkokt showbiz.