Nu byggs det äntligen på höjden
Läser i Metro Teknik om ett antal byggprojekt i Sverige som antingen är påbörjade eller som skall påbörjas de närmsta åren.
Jag måste erkänna att jag är djupt imponerad över det jag läser. Äntligen så byggs det rejält på höjden i Sverige och det byggs dessutom hus som inte ser ut som normala hus.
Jag är nämligen trött på hus som ser ut som vanliga hus. Tekniken finns ju till att bygga mer spännande former av byggnader. Det behöver inte vara fyra ytterväggar och ett tak, man kan ju göra mycket mer spännande saker än så. Söder Torn i Stockholm är fint, likaså Turning Torso i Malmö.
Framför allt så älskar jag att det byggs på höjden. I de större städerna är i dag marken mer eller mindre slut, eller åtminstone börjar den ta slut. Men det finns en allt växande marknad för kontor, affärslokaler och bostäder. Att bygga på höjden är då det ända rätta.
Bland de nya byggnaderna som nämns i artikeln så gillar jag mest Victoria Tower i Kista och Svanen i Gävle. Två verkligen fina byggnader och med spännande former.
Bilden på Viktoria Tower kommer ifrån sidan Klövern.
Bilden på Svanen kommer ifrån Arbetarbladet.
Hur är det då i min hemstad Borås? Det har länge pratats om en högre byggnad intill statyn Walking To Borås. Om det blir av är långt ifrån säkert än så länge. Men man kan ju alltid hoppas att den byggs och att det bara den första i raden av flera byggnader. Annars så finns det en hel del mindre hus som är riktigt fina i Borås, t.ex. huset Elektra.
Ännu en arena i Stockholm
Det ser ut om om det skall bli ännu en ny fotbollsarena i Stockholm, Stockholms Arenan. Redan nu byggs det en ny arena i Solna, Swedbank Arena.
Tycker att det är kul att det satsas på nya arenor för fotboll runt om i landet. Sanningen är den att på många håll runt om i vårt avlånga land så är standarden på arenorna rätt dåliga. Det var väl här i Borås som starten på en upprustning började när Borås Arena byggdes, sedan så har Göteborg och Malmö fått nya arenor.
En sak som glädjer mig med Stockholms Arena är att det kommer att bli konstgräs på planen. Jag har väldigt svårt att förstå att man i ett land som Sverige och som har det klimat som Sverige nu har envisas med att ha naturgräs. Kvaliteten på gräset är oftast låg, speciellt i början och slutet av säsongerna då där vädret kanske inte är det bästa. Se bara på Nya Gamla Ullevi i Göteborg, trots att det var första året som arenan användes så hade de problem med slitet gräs i slutet av säsongen, gräset var i så dåligt skick att man fick ersätta delar av det med, ja just det – konstgräs.
Att använda konstgräs på arenorna i de högsta serierna borde vara något helt 
naturligt och självklart. Tänk er en jämförelse med ishockeyn. ishockey, tänk er om samma förutsättningar fanns där som nu finns i fotbollen, då skulle kanske de flesta elitseriematcherna spelas på naturis i stället för som nu, på konstfrusen is. I hockeyn är det naturligt med konstgjorda underlag, varför skulle då inte samma sak vara lika naturligt i fotbollen?
DN – Avtal klart om nya Stockholmsarenan
SVD - Klart med ny Stockholmsarenan
Bygg på höjden tack
Läser på DN om den nya stadsdel som planeras i Stockholm, Norra Station. Tydligen så skall man satsa stort på att bygga höga byggnader i detta område. Bland annat så skall det byggas två torn på vardera 30 våningar som skall tjänstgöra som entré till det nya området.
Jag gillar det här. Dels så gillar jag att Stockholm satsar och bygger ut. Men jag gillar framför allt att det byggs på höjden. Det byggs för lite på höjden här i Sverige. Av någon anledning så har Sverige någon slags fobi för rejält höga byggnader.
Nu kanske 30 våningar inte kan räknas som ”rejält höga byggnader” men det är trots allt en bra bit på väg. Jag skulle dock vilja se ännu högre byggnader här i Sverige. Turning Torso på sina cirka 190 meter är ju högst än så länge. Men varför inte bygga byggnader som är över 200 meter höga?
Trots allt så är det ju så att dels så är det mer praktiskt med att bygga på höjden än på bredden eller längden och dels så är det vackert med höga byggnader.
Så varför inte dubbla de båda tornen som planeras vid Norra Station och låta de bli ca 200 meter höga?
DN – Tvillingtorn bilder entré till Norra Station
Sista man på holmen
Läser i DN om Per Godberg, den sista invånaren på Riddarholmen i Stockholm. En stadsdel som en gång i tiden var befolkad av massor av människor men som nu alltså bara har en enda invånare kvar.
På sätt och vis så låter det härligt, att bo själv så där utan störande grannar. Att ha hela kvarter för sig själv. Ensamt kanske, tomt och öde på kvällar och nätter men ändå trots allt tyst och lugnt.
Men samtidigt så känns det tragiskt att en hel stadsdel har dött ut som bostadsområde och nu bara är arbetsplats (nåväl, begravningsplats också). När Per inte kommer bo där länge så är Riddarholmen bara en plats där folk arbetar och turister besöker. En hel stadsdel utan invånare med andra ord. Rätt trist att det har blivit så.
Riddarholmen är ju en enormt vacker del av Stockholm. Att till exempel stå nere vid Evert Taubes terrass en fin sommardag och titta ut över Riddarfjärden är enormt vackert. Att ha Stadshuset till höger med alla vita ångbåtar framför sig, se Södermalm resa sig upp åt vänster och att ha Västerbron rakt framför sig, Stockholm blir inte mycket vackrare än så. En sådan utsikt skulle man ju gärna vilja ha utanför köksfönstret.
Jag vet inte vem Per har som hyresvärd men jag måste säga att det är en väldigt bra hyresvärd som dels låter Per bo kvar i sin lägenhet i stället för att göra om den till kontor och dels har gett Per en elmoped så att han kan ta sig till affären för att handla. Snacka om att vara mån om sin hyresgäst.
Man får väl hoppas att beslutsfattarna en gång i framtiden tänker om och gör om Riddarholmen till ett bostadsområde igen. Visserligen är det väl trevligt att ha en vacker utsikt ifrån sitt kontorsfönster men det vore trevligare att ha utsikten ifrån sin lägenhet. Det vore dessutom kul att få på ett ställe som är så fyllt med historia som Riddarholmen är. Tack och lov så är närliggande Gamla Stan inte utdött så som Riddarholmen är utan delvis en fullt levande stadsdel där folk bor och arbetar. Så som det skall vara.
DN – Per Godberg siste man på Riddarholmen
Lars Bill Lundholms Stockholmstriologi
Jag har under julen läst Lars Bill Lundholms Stockholmstrilologi. Rättare sagt så läste jag bara två av böckerna nu i jul, en av dem har jag läst tidigare i höst.
För att säga något kort om böckerna, för er som inte känner till dom, så är det tre kriminalromaner som utspelas i tre olika stadsdelar i Stockholm, Östermalm, Södermalm och Kungsholmen. Huvudperson är polisen Axel Hake och han har en liten stab med poliser till sin hjälp för att lösa alla mord som förekommer (det är ett par i varje bok). Andra personer med stora roller är hans dotter Siri, fru Hanna och syster Julia samt grannen Lars Larsson-Varg.
Böckerna är riktigt bra faktiskt. De är lagom spännande och de misstänkta för morden varierar hela tiden, ibland tycker man någon är misstänkt men ett par sidor senare så är det någon annan. Det gör att böckerna inte är så oförsägbara som en del moderna svenska kriminalromaner tenderar att vara.
En sak tänkte jag dock på när jag läste sista boken i trilogin. Lars Bills böcker om Axel Hake påminner väldigt mycket om Sjöwall Wahlöös romaner om Martin Beck.
Böckerna om Beck utspelas till stora delar i Stockholm, böckerna om Hake gör det enbart. Både Hake och Beck har en samling medarbetare som är lite speciella av sig. Båda har svårt att samarbeta med sina respektive chefer. Båda har kärleksproblem, Beck skiljer sig medan Hake är gift men han bor inte med sin fru och han är konstant svartsjuk på sin fru eftersom hon träffar andra män som han tror hon har ett förhållande med men som bara är andra former av kontakter.
Många likheter med andra ord, men självklart så skiljer dem sig åt också på många sätt. Böckerna om Axel Hake utspelas i ett modernt Stockholm medans böckerna om Martin Beck utspelas mellan 65-75 (om jag nu minns rätt). Mycket har ju självklart förändrats när det gäller miljöerna som böckerna utspelas i. Men sätter de båda poliserna arbetar på är också olika. En sak jag tänkte på till exempel är att Hake och hans kollegor har kontakt med varandra med hjälp av mobiltelefoner. Jag minns att i minst en av böckerna om Beck så jagar Martin Beck efter en telefonautomat så att han kunde ringa in till sina kollegor och rapportera vad han hade sett.
Fråga mig inte vilken bokserie som är bäst, de tre böckerna om Axel Hake eller de tio om Martin Beck. Båda är väl lika bra kan man säga. Väldigt lika men också helt olika. Jag rekommenderar i alla fall lars Bill Lundholms böcker om Axel Hake, de är väl läsvärda.
Östermalmsmorden – ISBN 978-91-975888-5-0
Södermalmsmorden – ISBN 978-91-975888-6-7
Kungsholmsmorden – ISBN 978-91-975888-4-3
Andra bloggar om: Lars Bill Lundholm, Stockholmstriologi, Axel Hake, Martin Beck
